Nej.
Jag: Det är så varmt ute.
Mamma: Ja, det är därför man inte ska gå ut!
Jag: Det är lite svårt när du hela tiden skickar ut mig för att dumpa plankor.
Mamma: Ähhh!
Jag: Det är svårt att dumpa plankor ute om man inte får gå ut.
Mamma: You have a point... (eller om det var "you got a point" eller... något sådant)
Mamma: Ja, det är därför man inte ska gå ut!
Jag: Det är lite svårt när du hela tiden skickar ut mig för att dumpa plankor.
Mamma: Ähhh!
Jag: Det är svårt att dumpa plankor ute om man inte får gå ut.
Mamma: You have a point... (eller om det var "you got a point" eller... något sådant)
Konstverk.
Jag: Satan så mycket disk han har!
Mamma: Ja, ni samlar på disk. Jag förstår inte varför, men ni ska nog använda dem till något spännande.
Som vadå? Diskkonstverk?
Mamma: Ja, ni samlar på disk. Jag förstår inte varför, men ni ska nog använda dem till något spännande.
Som vadå? Diskkonstverk?
Nom
Pappa: Jaha, ska vi ta och dammsuga nu då?
Robin: När det åskar?
Pappa: Nämen då tar vi och fikar istället!
Får man inte dammsuga då är det bara att fika.
Robin: När det åskar?
Pappa: Nämen då tar vi och fikar istället!
Får man inte dammsuga då är det bara att fika.
Citat
"Medan man skriver umgås man med det skrivna; i det ögonblick man slutar är kontakten bruten och det som förut varit levande för en är bara svärta på ett papper. På samma sätt som en bok är en vän medan man läser den men hopslagen knappt mer än ett stöd under ett vingligt bord."
Det är därför jag i princip bara kan skriva på nätterna. Då är det ingen som stör, förstör. Fokuset ligger på bokstäver som bildar ord som bildar meningar. Nu känns det så där jobbigt igen; att umgås med folk. Man måste sätta upp en fasad och ja, klart att man trivs jättebra (även om man hellre befunnit sig långt långt borta från närmsta civilisation), ja, klart att allt är jättebra (fast man egentligen bara vill gråta), ja, klart att det är roligt (fast man sedan länge är less på alla såkallade 'skämt').
Känslan av att vilja skrika (fast man skriker inte, för rädslan av att bli ensam är för stor).
- Passionsspelet, Jonas Gardell
Det är därför jag i princip bara kan skriva på nätterna. Då är det ingen som stör, förstör. Fokuset ligger på bokstäver som bildar ord som bildar meningar. Nu känns det så där jobbigt igen; att umgås med folk. Man måste sätta upp en fasad och ja, klart att man trivs jättebra (även om man hellre befunnit sig långt långt borta från närmsta civilisation), ja, klart att allt är jättebra (fast man egentligen bara vill gråta), ja, klart att det är roligt (fast man sedan länge är less på alla såkallade 'skämt').
Känslan av att vilja skrika (fast man skriker inte, för rädslan av att bli ensam är för stor).
